Grattis älskade ❤
Grattis min älskade dotter på din 4års dag ❤ Vi älskar och saknar dig så enormt mycket ❤❤
4år :'(
Idag är det 4år sedan du lämnade oss ❤ 4år sedan hela mitt luv rasade samman ❤ Jag saknar och älskar dig Meja så mycket! Ord kan inte beskriva den smärta jag känner i bröstet ❤ Du kommer alltid att fattas mig, min älskade dotter ❤ / din Mamma ❤
3 år 😪
3 år har nu gått sen vi gick säga vårat sista hejdå till dig min älskade underbara dotter ❤ 3 år av stor sorg och saknad och mycket kärlek.
Under dessa 3 år har du även fått träffa din lillasyster som hellre ville vara hos dig än hos oss :') Och jag hoppas att ni tar hand om varandra och finns för varandra mina älskade döttrar ❤
3 år sedan ♥
Idag är det 3 år sedan vi begravde Meja ♥ Älskade Meja, jag saknar dig så mycket! Det är så jobbigt och fruktansvärt svårt att se andra små flickor som är lika gammal som du skulle ha varit idag. Det gör så ont i hjärtat för du skulle ju också vara här och springa runt och hitta på en massa hyss ♥ Och du skulle också vara med och upptäcka och lära dig en massa nytt. Och vara så nyfiken som bara 3åriga flickor kan vara. Och klängig och kramig och ja allt som en jobbig 3åring skulle vara ;) Jag skulle göra allt för att få ha min klängiga och trotsiga 3åring här ♥ Du fattas oss Meja och vi kommer aldrig bli hel till 100 så länge du fattas oss. Vi älskar dig och saknar dig varje dag, varje sekund som går utan dig ♥
Meja - Min älskade ängel och underbara dotter ♥
Tänkte nu fortsätta min berättelse om Meja och allt som hände efter att hon fötts. Det jobbiga tog inte slut när hon hade fötts, utan det hade bara börjat. Nu skulle vi börja planera hennes begravning, hennes urnsättning och allt annat som hade med henne att göra. Vi valde att obdusera Meja för att få reda på varför hon dog, så hon fick åka ner till Uppsala där obdutionen ägde rum och när jag och älskling var tillbaka till läkaren som upptäckte att Mejas hjärta inte slog på en efter koll så hade provsvaren kommit och det värsta med det var att provsvaren visade inga fel alls! Våran dotter skulle egentligen inte ha dött. Ingenting vad fel på henne, ingenting som tydde på att hon skulle dö.. Så läkaren sa till oss att Meja dog i plötslig spädbarns död - i magen. Och det var inte vad jag ville höra! Jag ville ha en orsak till varför hon dog, jag ville ha någonting att skylla på, men det hade jag inte.. Men samtidigt så var jag glad att hon dog i psd för då var det inte min diabetes som var orsaken till hennes död, för hade det varit det så vet jag inte vad jag hade gjort. Då hade jag nog inte suttit här idag om jag ska vara riktigt ärlig.
Jag berättade det för läkaren och hon tyckte inte alls att det var konstigt att jag kände så utan att det var en "normal" reaktion. Och efter att jag berättat vad jag kände så kände jag mig lite bättre. Våran barnmorska som vi hade på mvc ringde till mig och ville att jag och älskling skulle komma till henne och även prata med henne och det gjorde vi och det kändes skönt! Barnmorskan som vi hade när vi väntade Meja var/är så underbar och jag kan säga helt ärligt att jag älskar henne! Jag är så glad att jag fick just henne till min barnmorska!
Planeringen för Mejas begravning var också väldigt jobbigt och vi kom till en början inte riktigt överens om vilken gravsten hon skulle ha, men efter mycket om och men så valde vi en tillsammans och även en symbol som skulle vara på stenen och den är jag väldigt nöjd med! Kista och urna var inte lika svårt att välja mellan eftersom det bara finns en kista till bebisar och en barnurna vilket jag måste säga faktiskt var väldigt skönt för då slapp man den stressen. Så det kändes skönt. Men det var riktigt jobbigt att planera hennes begravning. Det var jobbigt att sitta med prästen och välja psalmer, men vi hittade två underbara psalmer som inte ens prästen kände till riktigt ;) Sen så valde vi att ha begravningen bara för de närmaste i familjen för det kändes bäst för oss och i det fallet så var det viktigast att det kändes bra för oss. Begravningen var jobbig men samtidigt precis så underbar och fin som vi ville och önskade och det är jag glad för. jag var jätte rädd att den skulle bli eff fiasko men så blev det inte :)
Den 31 maj på självaste morsdag hade vi Mejas urnsättning och dit var alla välkomna familj som vänner, men tyvärr så var det inte många som kom :( De som kom var; mamma, pappa, Emma, Jocke, Simon, Ingvar, Gunnel, Lena, Jockes dåvarande tjej Jenny och min underbara vän Katrin. Men urnsättningen var underbar och fin iaf och jag är väldigt nöjd med den. Den 1 juni åkte jag, mamma och älskling ut till Meja och planterade en massa blommor hos henne så hon skulle få det fint min ängel och fint blev det ♥
I mars 2009 började jag och älskling gå i en föräldragrupp som sjukhusprästen och en kurator hade på sjukhuset och där träffade vi fler föräldrar som förlorat barn och vi fick en väldigt fin kontakt med ett par som hade förlorat sin dotter i juli 2008. Och vi hjälpte varandra och lärde oss av varandra och utan dom tror jag inte att jag skulle vara där jag är idag.
I april 2009 blev jag gravid igen och den här gången så var det med Mejas lillebror Theo och den graviditeten var allt annat än rolig. Så mycket som jag har fått strida och slagits för att få min vilja fram samtidigt som rädslan av att förlora mitt andra barn växte med magen gjorde precis allt annat så mycket svårare. Och lättare blev det inte när läkarna inte lyssnade och bara viftade bort en. Nej den graviditeten var inte rolig. Men tack och lov så har jag nu en frisk och välmående son som just nu ligger och sover i sin säng och är så underbar som bara han kan ♥
Jag berättade det för läkaren och hon tyckte inte alls att det var konstigt att jag kände så utan att det var en "normal" reaktion. Och efter att jag berättat vad jag kände så kände jag mig lite bättre. Våran barnmorska som vi hade på mvc ringde till mig och ville att jag och älskling skulle komma till henne och även prata med henne och det gjorde vi och det kändes skönt! Barnmorskan som vi hade när vi väntade Meja var/är så underbar och jag kan säga helt ärligt att jag älskar henne! Jag är så glad att jag fick just henne till min barnmorska!
Planeringen för Mejas begravning var också väldigt jobbigt och vi kom till en början inte riktigt överens om vilken gravsten hon skulle ha, men efter mycket om och men så valde vi en tillsammans och även en symbol som skulle vara på stenen och den är jag väldigt nöjd med! Kista och urna var inte lika svårt att välja mellan eftersom det bara finns en kista till bebisar och en barnurna vilket jag måste säga faktiskt var väldigt skönt för då slapp man den stressen. Så det kändes skönt. Men det var riktigt jobbigt att planera hennes begravning. Det var jobbigt att sitta med prästen och välja psalmer, men vi hittade två underbara psalmer som inte ens prästen kände till riktigt ;) Sen så valde vi att ha begravningen bara för de närmaste i familjen för det kändes bäst för oss och i det fallet så var det viktigast att det kändes bra för oss. Begravningen var jobbig men samtidigt precis så underbar och fin som vi ville och önskade och det är jag glad för. jag var jätte rädd att den skulle bli eff fiasko men så blev det inte :)
Den 31 maj på självaste morsdag hade vi Mejas urnsättning och dit var alla välkomna familj som vänner, men tyvärr så var det inte många som kom :( De som kom var; mamma, pappa, Emma, Jocke, Simon, Ingvar, Gunnel, Lena, Jockes dåvarande tjej Jenny och min underbara vän Katrin. Men urnsättningen var underbar och fin iaf och jag är väldigt nöjd med den. Den 1 juni åkte jag, mamma och älskling ut till Meja och planterade en massa blommor hos henne så hon skulle få det fint min ängel och fint blev det ♥
I mars 2009 började jag och älskling gå i en föräldragrupp som sjukhusprästen och en kurator hade på sjukhuset och där träffade vi fler föräldrar som förlorat barn och vi fick en väldigt fin kontakt med ett par som hade förlorat sin dotter i juli 2008. Och vi hjälpte varandra och lärde oss av varandra och utan dom tror jag inte att jag skulle vara där jag är idag.
I april 2009 blev jag gravid igen och den här gången så var det med Mejas lillebror Theo och den graviditeten var allt annat än rolig. Så mycket som jag har fått strida och slagits för att få min vilja fram samtidigt som rädslan av att förlora mitt andra barn växte med magen gjorde precis allt annat så mycket svårare. Och lättare blev det inte när läkarna inte lyssnade och bara viftade bort en. Nej den graviditeten var inte rolig. Men tack och lov så har jag nu en frisk och välmående son som just nu ligger och sover i sin säng och är så underbar som bara han kan ♥
Min älskade underbara Meja ♥
Meja - Min älskade ängel och underbara dotter ♥
Ja nu ska jag försöka skriva ner allt som hände runt Meja, det kommer inte bli enkelt men jag ska försöka..
Allt började måndagen den 29 december 2008 då vi skulle in på ett vanligt rutin ultraljud som alla mammor med diabetes får göra. Vi hade tid 13:40 uppe på förlossningen och den måndagen var precis som en helt vanlig dag.
Jag vaknade runt 10-tiden på morgonen av att jag var tvungen att gå på toaletten, Meja var då vaken och sparkade och hade sig i magen. Helt normala sparkar, inga panik sparkar så vi andade inte att denna dag skulle bli ett rent helvete. Efter att jag varit på toaletten så gick jag och väckte älskling och vi åt frukost tillsammans som vi gör varje morgon. Efter frukosten hoppade jag in i duschen och sen satt vi vid datorerna innan vi gick ner till bilen och körde till sjukhuset.. Meja sparkade och rörde på sig flera gånger den morgonen och även i bilen påväg till sjukhuset. Vi kom dit till 13:30 och hade tid 13:40. Meja sparkade och levde om när vi satt ute i väntrummet uppe vid förlossningen och läkaren som vi skulle till var sen och kom inte förens 14:00. Jag lägger mig på britsen och läkaren förbereder för ultrajudet. Vi pratar och skrattar och är precis som vanligt. Men när läkarn gör ultraljudet så säger hon -"Det här ser inte så bra ut, jag ser ingen hjärtrörelse". Hela min värld stannade när hon sa den meningen. Hon kallade in en annan läkare som skulle dubbel kolla så att hon inte sagt fel till oss, men även den läkaren sa att hon inte såg några hjärtljud. Älskling bröt ihop totalt när vi var inne i ultraljudsrummet, men det gjorde inte jag. Jag var nog mest chockad och kunde inte riktigt ta in att hon verkligen var död och började ställa frågor till läkaren som ex. "hur får vi ut henne nu då?" och "hur kunde det här hända och varför?". Läkaren försökte svara på mina frågor så gott hon kunde, men det är ju omöjligt för henne att veta hur och varför det hände. Älskling gick ut ur rummet och ringde till min mamma för att berätta vad som hänt och vi valde att berätta för mamma först eftersom att även hon har förlorat ett barn, min lillebror så det kändes rätt att berätta för henne först.. Efter att han ringt min mamma så ringde han sin mamma och berättade. Vi fick byta rum till sal 10 för att återhämta oss och allt.. Min mamma kom väldigt snabbt efter att älskling ringt och efter en stund kom även älsklings mamma upp. Min pappa kom efter en stund han också och även min syster Emma. Jag är väldigt glad att dom kom och stöttade och grät med oss. När alla hade kommit så kommer läkaren in och frågar om dom får göra ett fostervattenprov och det gick jag såklart med på så jag och älskling fick gå tillbaka till samma ultaljudsrum som vi var på först. Dom förberedde sig för att göra detta fostervattenprov, men när dom gjorde ultraljud igen för att se vart jag hade mest vatten, så hade jag inge vatten kvar! :O Under hela graviditeten så hade jag haft hur mycket vatten som helst, men nu ingenting.. Dom hittade en yta med lite vatten där dom provade att sticka och fyfan va ont det gjorde! Men dom fick ut de vatten dom behövde och vattnet var alldeles svart, ett tecken på att Meja hade bajsat i vattnet.
Efter fostervattenprovet så frågade läkaren om vi ville åka hem och sova natten hemma och komma tillbaka tidigt nästa morgon eller om vi ville stanna kvar på sjukhuset och vi valde att åka hem för att få smälta allt. Min pappa körde våran bil hem till oss ohc mamma, Emma och Lena följde också med. Lena stannade inte så länge, men mamma, pappa och Emma hjälpte oss att plocka undan alla bebissaker och plocka ner spjälsängen som vi hade ställt fram och bäddat. När vi höll på med det så kunde jag inte hålla inne tårarna mer och dom började rinna och jag fick inte stopp på dom, det gick inte hur mycket jag än försökte så gick det inte. Alla försökte trösta mig och dom sa att man får gråta och att just nu är det rätt att gråta och då grät jag ännu mer. Jag grät nog i 2 timmar nonstop och när jag gråtit färdigt så åkte mamma, pappa och Emma och handlade lite mat åt oss för vi hade inte ätit på hela dagen.. Klockan var nu runt 20 på kvällen. När dom kom tillbaka så hade dom släppt av Emma hemma och dom stannade tills vi ätit upp så att dom såg att vi gjort det. Mamma hjälpte mig även att packa ner kläder som jag skulle ha med mig upp till sjukhuset och vi valde även ut kläder till Meja. Sen åkte mamma och pappa men dom skulle komma och hämta oss på morgonen..
Efter att mamma och pappa åkt så satte jag och älskling oss i soffan och bara grät i varandras famnar, vi hade fått insomningstabletter som vi tog och så gick vi och la oss och försökte sova.. Det gick inte så jättebra att somna och jag sov nog bara 2 timmar den natten, men klockan 8 kom mamma och pappa och hämtade oss och när vi kom upp till sjukhuset så fick vi "flytta in" i sal 7 och där inne satt redan Lena och väntade på oss.. Sköterskorna kom med frukost åt oss och vid 10-tiden kom läkaren från gårdagen tillbaka in och pratade lite med oss om hur allt skulle gå till väga.. Jag skulle bli igångsatt och det blev jag. Men tabletten som jag fick ville inte starta förlossningen och man får bara lägga en tablett var sjätte timme och dom ville inte lägga nån på natten vilket jag tyckte att dom kunde göra för nu ville jag ha ut min döda dotter! Men läkarna lyssnade inte på mig så jag fick ligga där uppe på förlossningen och höra hur andra mammor ligger och föder och föder levande barn! Jag var så arg, ledsen och besviken på dessa jävla läkare så jag bad dom till och med att dra åt helvete!
Vi fick fira nyår på sjukhuset de året och det var hemskt! Jag mådde så dåligt och Meja var inte född än utan låg fortfarande i min mage och för varje minut som gick så mådde jag bara sämre och sämre.. Mamma och pappa stannade på sjukhuset med oss till tolvslaget så vi inte skulle behöva vara ensamma då och jag och mamma tog en promenad genom korridoren för att jag skulle få röra på mig lite och det var skönt. När dom sen åkte hem så kom en sköterska in med insomnlingstabletter till mig och älskling - vilket vi fått varje natt för att iaf få några timmars sömn.
Vi vaknade runt 9 torsdagen den 1 januari 2009 och då kom det en barnmorska in och tog tempen på mig. (Jag glömde skriva att jag var väldigt förkyld och hade feber under dom här dagarna på sjukhuset också). Vid 12-tiden så kom narkosläkaren och skulle lägga EDA på mig och det var det värsta jag varit med om! Det gjorde skit ont och läkarhelvetet stack fel första gången! Och det gjorde ont så jag började stor tjuta! Andra gången han stack gjorde också jätte ont och när EDAn väl var lagd så tappade jag känseln från midjan och ner och när barnmorskan försökte ställa mig upp så ramlade jag ihop. Man kunde se på narkosläkaren att han var nervös och det till och med rann svettdroppar ner från hans panna och älskling blev så arg så han kunde ha slagit ner narkosläkaren. Men efter ca 20 minuter så kom känseln tillbaka och jag kunde gå igen TACK OCH LOV!
Vid 14-tiden så skulle vi göra en ballonginduktion - man för in en kateter i livmodern och fyller den med vatten så att den sväller och blir som en ballong, sen ligger den mot livmoderhalsen och när ballongen ramlar ut så är förlossningen igång. Denna ballong ligger i vanliga fall upp till 6 timmar, men redan efter 1 timme och 40 minuter så kunde barnmorskan som var med oss då dra ut den och det kittlades :P Sammandragningarna blir allt mer kraftiga och jag känner av dom mer och mer. Jag blir då flyttat till en förlossningssal och får då förlossningssal 6. Klockan 17:45 var jag öppen 6cm. Efter en timme var jag öppen 7cm och då la jag mig på vänsersida med benstöd för det gjorde inte lika ont då. Men så vidare ont gjorde det inte iaf eftersom att jag kunde andas genom värkarna och jag hade egentligen inte behövt ha EDAn för jag använde den aldrig. Värkarna tar i allt mer, men tack vare min andning så gick det galant och jag börjar krysta runt 20:30. Jag hade väldigt korta krystvärkar så då fick jag värkstimulerande dropp som skulle göra att värkarna blev längre och så att jag inte tröttade ut mig. När huvudet och ena axeln kom ut så fastnade Meja med den andra axeln och det var inte förens då det gjorde as ont! Men det är inte så konstigt eftersom hon fastnade. Efter många försök så kom det in en annan barnmorska som klöpp ett litet jack i mig så att Meja kom loss och kom ut. Efter några minuter kom även moderkakan ut.
Jag blev sydd två stygn, men det ena var för att dom var tvugna att klippa i mig.
Meja föddes 22:04 den 1 januari 2009 och är världens finaste ängel ♥ Hon var 51cm lång och vägde 3368g
När Meja kom ut så tog en sköterksa henne och torkade av henne innan jag fick henne i famnen och hon var världens finaste flicka och det såg ut som att hon sov. Jag hade henne i famnen i ca 2 timmar och när en sköterska tänkte ta henne ifrån mig tidigare så vrålade jag åt henne att ge fan i min dotter så då lämnade dom oss så vi fick vara ensamma.. Mamma, pappa och Lena kom även in och mamma var med under hela förlossningen och var ett otroligt stöd åt mig. När jag lämnat Meja ifrån mig så rullade dom in mig i salen igen och dom tog med sig Meja och klädde på henne de kläder jag valt ut till henne och sen kom en barnmorska in med ett kort där dom hade Mejas hand och fotavtryck och en bit av hennes hår ♥ Ett väldigt fint kort som vi har i hennes hylla.
Trots att jag födde en död liten flicka så var förlossningen underbar och jag är så glad och tacksam över att jag inte gjorde kejsarsnitt utan att jag valde att föda henne vaginalt.
Dagen efter så hade barnmorskorna kontaktat sjukhusfotografen som kom dit och tog kort på Meja, men dom sa ingenting till oss om det och det är jag jävligt besviken på! Blev även jävligt arg på en barnmorska som skällde på mig och skickade ut mig ur rummet där dom hade lagt Meja. Dom andra barnmorskorna hade sagt till mig att det var bara att gå in och titta och hålla min dotter precis när jag ville, men när jag, pappa och Emma gick in för att titta på henne så blev vi utskickade pga att det låg ett till dött barn där inne och det tyckte jag var jävligt dåligt av dom att inte medela!
Den 3 januari blev vi utskrivna från sjukhuset och fick komma hem, vilket var skönt men det var även då allt kom ikapp och jag bröt ihop! Vi hade fått med oss insomnningstabletter och även fått de på recept för jag vågade inte sova utan dom till en början.
Våren 2009 är den absolut jobbigaste våren jag varit med om någonsin.
Den 28 januari 2009 var det Mejas begravning och den var så fin och underbar precis så som vi ville ha den och vi hade den bara med de närmaste i familjen. Hennes urnsättning var den 31 maj 2009 på självaste morsdag och det kändes också underbart och den var också så fin som vi hade hoppats på.
Denna resa har varit jätte jobbig och är fortfarande jätte jobbig vissa dagar, men jag försöker vara stark och om inte för min skull så för Mejas lillebror Theos. Och alla jävla skitsnack om att jag söp så jävligt under graviditeten med Meja är bara lögn så den som sagt det skit ner dig! Jag drack inte en droppe alkohol när jag väntade Meja och inte heller under graviditeten med hennes lillebror och skulle aldrig göra det heller när jag är gravid eller har min son med mig!
Men jag är väldigt glad över att jag valde att föda Meja vaginalt och inte med kejsarsnitt och jag är väldigt stolt över min dotter och kommer alltid att vara.
Men sen började alla andra problem, som vilken gravsten vi skulle ha och var hon skulle ligga och så vidare. Men allt det löste sig och jag är jätte nöjd med stenen och platsen där hon ligger :)
Allt började måndagen den 29 december 2008 då vi skulle in på ett vanligt rutin ultraljud som alla mammor med diabetes får göra. Vi hade tid 13:40 uppe på förlossningen och den måndagen var precis som en helt vanlig dag.
Jag vaknade runt 10-tiden på morgonen av att jag var tvungen att gå på toaletten, Meja var då vaken och sparkade och hade sig i magen. Helt normala sparkar, inga panik sparkar så vi andade inte att denna dag skulle bli ett rent helvete. Efter att jag varit på toaletten så gick jag och väckte älskling och vi åt frukost tillsammans som vi gör varje morgon. Efter frukosten hoppade jag in i duschen och sen satt vi vid datorerna innan vi gick ner till bilen och körde till sjukhuset.. Meja sparkade och rörde på sig flera gånger den morgonen och även i bilen påväg till sjukhuset. Vi kom dit till 13:30 och hade tid 13:40. Meja sparkade och levde om när vi satt ute i väntrummet uppe vid förlossningen och läkaren som vi skulle till var sen och kom inte förens 14:00. Jag lägger mig på britsen och läkaren förbereder för ultrajudet. Vi pratar och skrattar och är precis som vanligt. Men när läkarn gör ultraljudet så säger hon -"Det här ser inte så bra ut, jag ser ingen hjärtrörelse". Hela min värld stannade när hon sa den meningen. Hon kallade in en annan läkare som skulle dubbel kolla så att hon inte sagt fel till oss, men även den läkaren sa att hon inte såg några hjärtljud. Älskling bröt ihop totalt när vi var inne i ultraljudsrummet, men det gjorde inte jag. Jag var nog mest chockad och kunde inte riktigt ta in att hon verkligen var död och började ställa frågor till läkaren som ex. "hur får vi ut henne nu då?" och "hur kunde det här hända och varför?". Läkaren försökte svara på mina frågor så gott hon kunde, men det är ju omöjligt för henne att veta hur och varför det hände. Älskling gick ut ur rummet och ringde till min mamma för att berätta vad som hänt och vi valde att berätta för mamma först eftersom att även hon har förlorat ett barn, min lillebror så det kändes rätt att berätta för henne först.. Efter att han ringt min mamma så ringde han sin mamma och berättade. Vi fick byta rum till sal 10 för att återhämta oss och allt.. Min mamma kom väldigt snabbt efter att älskling ringt och efter en stund kom även älsklings mamma upp. Min pappa kom efter en stund han också och även min syster Emma. Jag är väldigt glad att dom kom och stöttade och grät med oss. När alla hade kommit så kommer läkaren in och frågar om dom får göra ett fostervattenprov och det gick jag såklart med på så jag och älskling fick gå tillbaka till samma ultaljudsrum som vi var på först. Dom förberedde sig för att göra detta fostervattenprov, men när dom gjorde ultraljud igen för att se vart jag hade mest vatten, så hade jag inge vatten kvar! :O Under hela graviditeten så hade jag haft hur mycket vatten som helst, men nu ingenting.. Dom hittade en yta med lite vatten där dom provade att sticka och fyfan va ont det gjorde! Men dom fick ut de vatten dom behövde och vattnet var alldeles svart, ett tecken på att Meja hade bajsat i vattnet.
Efter fostervattenprovet så frågade läkaren om vi ville åka hem och sova natten hemma och komma tillbaka tidigt nästa morgon eller om vi ville stanna kvar på sjukhuset och vi valde att åka hem för att få smälta allt. Min pappa körde våran bil hem till oss ohc mamma, Emma och Lena följde också med. Lena stannade inte så länge, men mamma, pappa och Emma hjälpte oss att plocka undan alla bebissaker och plocka ner spjälsängen som vi hade ställt fram och bäddat. När vi höll på med det så kunde jag inte hålla inne tårarna mer och dom började rinna och jag fick inte stopp på dom, det gick inte hur mycket jag än försökte så gick det inte. Alla försökte trösta mig och dom sa att man får gråta och att just nu är det rätt att gråta och då grät jag ännu mer. Jag grät nog i 2 timmar nonstop och när jag gråtit färdigt så åkte mamma, pappa och Emma och handlade lite mat åt oss för vi hade inte ätit på hela dagen.. Klockan var nu runt 20 på kvällen. När dom kom tillbaka så hade dom släppt av Emma hemma och dom stannade tills vi ätit upp så att dom såg att vi gjort det. Mamma hjälpte mig även att packa ner kläder som jag skulle ha med mig upp till sjukhuset och vi valde även ut kläder till Meja. Sen åkte mamma och pappa men dom skulle komma och hämta oss på morgonen..
Efter att mamma och pappa åkt så satte jag och älskling oss i soffan och bara grät i varandras famnar, vi hade fått insomningstabletter som vi tog och så gick vi och la oss och försökte sova.. Det gick inte så jättebra att somna och jag sov nog bara 2 timmar den natten, men klockan 8 kom mamma och pappa och hämtade oss och när vi kom upp till sjukhuset så fick vi "flytta in" i sal 7 och där inne satt redan Lena och väntade på oss.. Sköterskorna kom med frukost åt oss och vid 10-tiden kom läkaren från gårdagen tillbaka in och pratade lite med oss om hur allt skulle gå till väga.. Jag skulle bli igångsatt och det blev jag. Men tabletten som jag fick ville inte starta förlossningen och man får bara lägga en tablett var sjätte timme och dom ville inte lägga nån på natten vilket jag tyckte att dom kunde göra för nu ville jag ha ut min döda dotter! Men läkarna lyssnade inte på mig så jag fick ligga där uppe på förlossningen och höra hur andra mammor ligger och föder och föder levande barn! Jag var så arg, ledsen och besviken på dessa jävla läkare så jag bad dom till och med att dra åt helvete!
Vi fick fira nyår på sjukhuset de året och det var hemskt! Jag mådde så dåligt och Meja var inte född än utan låg fortfarande i min mage och för varje minut som gick så mådde jag bara sämre och sämre.. Mamma och pappa stannade på sjukhuset med oss till tolvslaget så vi inte skulle behöva vara ensamma då och jag och mamma tog en promenad genom korridoren för att jag skulle få röra på mig lite och det var skönt. När dom sen åkte hem så kom en sköterska in med insomnlingstabletter till mig och älskling - vilket vi fått varje natt för att iaf få några timmars sömn.
Vi vaknade runt 9 torsdagen den 1 januari 2009 och då kom det en barnmorska in och tog tempen på mig. (Jag glömde skriva att jag var väldigt förkyld och hade feber under dom här dagarna på sjukhuset också). Vid 12-tiden så kom narkosläkaren och skulle lägga EDA på mig och det var det värsta jag varit med om! Det gjorde skit ont och läkarhelvetet stack fel första gången! Och det gjorde ont så jag började stor tjuta! Andra gången han stack gjorde också jätte ont och när EDAn väl var lagd så tappade jag känseln från midjan och ner och när barnmorskan försökte ställa mig upp så ramlade jag ihop. Man kunde se på narkosläkaren att han var nervös och det till och med rann svettdroppar ner från hans panna och älskling blev så arg så han kunde ha slagit ner narkosläkaren. Men efter ca 20 minuter så kom känseln tillbaka och jag kunde gå igen TACK OCH LOV!
Vid 14-tiden så skulle vi göra en ballonginduktion - man för in en kateter i livmodern och fyller den med vatten så att den sväller och blir som en ballong, sen ligger den mot livmoderhalsen och när ballongen ramlar ut så är förlossningen igång. Denna ballong ligger i vanliga fall upp till 6 timmar, men redan efter 1 timme och 40 minuter så kunde barnmorskan som var med oss då dra ut den och det kittlades :P Sammandragningarna blir allt mer kraftiga och jag känner av dom mer och mer. Jag blir då flyttat till en förlossningssal och får då förlossningssal 6. Klockan 17:45 var jag öppen 6cm. Efter en timme var jag öppen 7cm och då la jag mig på vänsersida med benstöd för det gjorde inte lika ont då. Men så vidare ont gjorde det inte iaf eftersom att jag kunde andas genom värkarna och jag hade egentligen inte behövt ha EDAn för jag använde den aldrig. Värkarna tar i allt mer, men tack vare min andning så gick det galant och jag börjar krysta runt 20:30. Jag hade väldigt korta krystvärkar så då fick jag värkstimulerande dropp som skulle göra att värkarna blev längre och så att jag inte tröttade ut mig. När huvudet och ena axeln kom ut så fastnade Meja med den andra axeln och det var inte förens då det gjorde as ont! Men det är inte så konstigt eftersom hon fastnade. Efter många försök så kom det in en annan barnmorska som klöpp ett litet jack i mig så att Meja kom loss och kom ut. Efter några minuter kom även moderkakan ut.
Jag blev sydd två stygn, men det ena var för att dom var tvugna att klippa i mig.
Meja föddes 22:04 den 1 januari 2009 och är världens finaste ängel ♥ Hon var 51cm lång och vägde 3368g
När Meja kom ut så tog en sköterksa henne och torkade av henne innan jag fick henne i famnen och hon var världens finaste flicka och det såg ut som att hon sov. Jag hade henne i famnen i ca 2 timmar och när en sköterska tänkte ta henne ifrån mig tidigare så vrålade jag åt henne att ge fan i min dotter så då lämnade dom oss så vi fick vara ensamma.. Mamma, pappa och Lena kom även in och mamma var med under hela förlossningen och var ett otroligt stöd åt mig. När jag lämnat Meja ifrån mig så rullade dom in mig i salen igen och dom tog med sig Meja och klädde på henne de kläder jag valt ut till henne och sen kom en barnmorska in med ett kort där dom hade Mejas hand och fotavtryck och en bit av hennes hår ♥ Ett väldigt fint kort som vi har i hennes hylla.
Trots att jag födde en död liten flicka så var förlossningen underbar och jag är så glad och tacksam över att jag inte gjorde kejsarsnitt utan att jag valde att föda henne vaginalt.
Dagen efter så hade barnmorskorna kontaktat sjukhusfotografen som kom dit och tog kort på Meja, men dom sa ingenting till oss om det och det är jag jävligt besviken på! Blev även jävligt arg på en barnmorska som skällde på mig och skickade ut mig ur rummet där dom hade lagt Meja. Dom andra barnmorskorna hade sagt till mig att det var bara att gå in och titta och hålla min dotter precis när jag ville, men när jag, pappa och Emma gick in för att titta på henne så blev vi utskickade pga att det låg ett till dött barn där inne och det tyckte jag var jävligt dåligt av dom att inte medela!
Den 3 januari blev vi utskrivna från sjukhuset och fick komma hem, vilket var skönt men det var även då allt kom ikapp och jag bröt ihop! Vi hade fått med oss insomnningstabletter och även fått de på recept för jag vågade inte sova utan dom till en början.
Våren 2009 är den absolut jobbigaste våren jag varit med om någonsin.
Den 28 januari 2009 var det Mejas begravning och den var så fin och underbar precis så som vi ville ha den och vi hade den bara med de närmaste i familjen. Hennes urnsättning var den 31 maj 2009 på självaste morsdag och det kändes också underbart och den var också så fin som vi hade hoppats på.
Denna resa har varit jätte jobbig och är fortfarande jätte jobbig vissa dagar, men jag försöker vara stark och om inte för min skull så för Mejas lillebror Theos. Och alla jävla skitsnack om att jag söp så jävligt under graviditeten med Meja är bara lögn så den som sagt det skit ner dig! Jag drack inte en droppe alkohol när jag väntade Meja och inte heller under graviditeten med hennes lillebror och skulle aldrig göra det heller när jag är gravid eller har min son med mig!
Men jag är väldigt glad över att jag valde att föda Meja vaginalt och inte med kejsarsnitt och jag är väldigt stolt över min dotter och kommer alltid att vara.
Men sen började alla andra problem, som vilken gravsten vi skulle ha och var hon skulle ligga och så vidare. Men allt det löste sig och jag är jätte nöjd med stenen och platsen där hon ligger :)
