Mamma Elin

Ja nu ska jag försöka skriva ner allt som hände runt Meja, det kommer inte bli enkelt men jag ska försöka..

Allt började måndagen den 29 december 2008 då vi skulle in på ett vanligt rutin ultraljud som alla mammor med diabetes får göra. Vi hade tid 13:40 uppe på förlossningen och den måndagen var precis som en helt vanlig dag.

Jag vaknade runt 10-tiden på morgonen av att jag var tvungen att gå på toaletten, Meja var då vaken och sparkade och hade sig i magen. Helt normala sparkar, inga panik sparkar så vi andade inte att denna dag skulle bli ett rent helvete. Efter att jag varit på toaletten så gick jag och väckte älskling och vi åt frukost tillsammans som vi gör varje morgon. Efter frukosten hoppade jag in i duschen och sen satt vi vid datorerna innan vi gick ner till bilen och körde till sjukhuset.. Meja sparkade och rörde på sig flera gånger den morgonen och även i bilen påväg till sjukhuset. Vi kom dit till 13:30 och hade tid 13:40. Meja sparkade och levde om när vi satt ute i väntrummet uppe vid förlossningen och läkaren som vi skulle till var sen och kom inte förens 14:00. Jag lägger mig på britsen och läkaren förbereder för ultrajudet. Vi pratar och skrattar och är precis som vanligt. Men när läkarn gör ultraljudet så säger hon -"Det här ser inte så bra ut, jag ser ingen hjärtrörelse". Hela min värld stannade när hon sa den meningen. Hon kallade in en annan läkare som skulle dubbel kolla så att hon inte sagt fel till oss, men även den läkaren sa att hon inte såg några hjärtljud. Älskling bröt ihop totalt när vi var inne i ultraljudsrummet, men det gjorde inte jag. Jag var nog mest chockad och kunde inte riktigt ta in att hon verkligen var död och började ställa frågor till läkaren som ex. "hur får vi ut henne nu då?" och "hur kunde det här hända och varför?". Läkaren försökte svara på mina frågor så gott hon kunde, men det är ju omöjligt för henne att veta hur och varför det hände. Älskling gick ut ur rummet och ringde till min mamma för att berätta vad som hänt och vi valde att berätta för mamma först eftersom att även hon har förlorat ett barn, min lillebror så det kändes rätt att berätta för henne först.. Efter att han ringt min mamma så ringde han sin mamma och berättade. Vi fick byta rum till sal 10 för att återhämta oss och allt.. Min mamma kom väldigt snabbt efter att älskling ringt och efter en stund kom även älsklings mamma upp. Min pappa kom efter en stund han också och även min syster Emma. Jag är väldigt glad att dom kom och stöttade och grät med oss. När alla hade kommit så kommer läkaren in och frågar om dom får göra ett fostervattenprov och det gick jag såklart med på så jag och älskling fick gå tillbaka till samma ultaljudsrum som vi var på först. Dom förberedde sig för att göra detta fostervattenprov, men när dom gjorde ultraljud igen för att se vart jag hade mest vatten, så hade jag inge vatten kvar! :O Under hela graviditeten så hade jag haft hur mycket vatten som helst, men nu ingenting.. Dom hittade en yta med lite vatten där dom provade att sticka och fyfan va ont det gjorde! Men dom fick ut de vatten dom behövde och vattnet var alldeles svart, ett tecken på att Meja hade bajsat i vattnet. 

Efter fostervattenprovet så frågade läkaren om vi ville åka hem och sova natten hemma och komma tillbaka tidigt nästa morgon eller om vi ville stanna kvar på sjukhuset och vi valde att åka hem för att få smälta allt. Min pappa körde våran bil hem till oss ohc mamma, Emma och Lena följde också med. Lena stannade inte så länge, men mamma, pappa och Emma hjälpte oss att plocka undan alla bebissaker och plocka ner spjälsängen som vi hade ställt fram och bäddat. När vi höll på med det så kunde jag inte hålla inne tårarna mer och dom började rinna och jag fick inte stopp på dom, det gick inte hur mycket jag än försökte så gick det inte. Alla försökte trösta mig och dom sa att man får gråta och att just nu är det rätt att gråta och då grät jag ännu mer. Jag grät nog i 2 timmar nonstop och när jag gråtit färdigt så åkte mamma, pappa och Emma och handlade lite mat åt oss för vi hade inte ätit på hela dagen.. Klockan var nu runt 20 på kvällen. När dom kom tillbaka så hade dom släppt av Emma hemma och dom stannade tills vi ätit upp så att dom såg att vi gjort det. Mamma hjälpte mig även att packa ner kläder som jag skulle ha med mig upp till sjukhuset och vi valde även ut kläder till Meja. Sen åkte mamma och pappa men dom skulle komma och hämta oss på morgonen..

Efter att mamma och pappa åkt så satte jag och älskling oss i soffan och bara grät i varandras famnar, vi hade fått insomningstabletter som vi tog och så gick vi och la oss och försökte sova.. Det gick inte så jättebra att somna och jag sov nog bara 2 timmar den natten, men klockan 8 kom mamma och pappa och hämtade oss och när vi kom upp till sjukhuset så fick vi "flytta in" i sal 7 och där inne satt redan Lena och väntade på oss.. Sköterskorna kom med frukost åt oss och vid 10-tiden kom läkaren från gårdagen tillbaka in och pratade lite med oss om hur allt skulle gå till väga.. Jag skulle bli igångsatt och det blev jag. Men tabletten som jag fick ville inte starta förlossningen och man får bara lägga en tablett var sjätte timme och dom ville inte lägga nån på natten vilket jag tyckte att dom kunde göra för nu ville jag ha ut min döda dotter! Men läkarna lyssnade inte på mig så jag fick ligga där uppe på förlossningen och höra hur andra mammor ligger och föder och föder levande barn! Jag var så arg, ledsen och besviken på dessa jävla läkare så jag bad dom till och med att dra åt helvete! 

Vi fick fira nyår på sjukhuset de året och det var hemskt! Jag mådde så dåligt och Meja var inte född än utan låg fortfarande i min mage och för varje minut som gick så mådde jag bara sämre och sämre.. Mamma och pappa stannade på sjukhuset med oss till tolvslaget så vi inte skulle behöva vara ensamma då och jag och mamma tog en promenad genom korridoren för att jag skulle få röra på mig lite och det var skönt. När dom sen åkte hem så kom en sköterska in med insomnlingstabletter till mig och älskling - vilket vi fått varje natt för att iaf få några timmars sömn.

Vi vaknade runt 9 torsdagen den 1 januari 2009 och då kom det en barnmorska in och tog tempen på mig. (Jag glömde skriva att jag var väldigt förkyld och hade feber under dom här dagarna på sjukhuset också). Vid 12-tiden så kom narkosläkaren och skulle lägga EDA på mig och det var det värsta jag varit med om! Det gjorde skit ont och läkarhelvetet stack fel första gången! Och det gjorde ont så jag började stor tjuta! Andra gången han stack gjorde också jätte ont och när EDAn väl var lagd så tappade jag känseln från midjan och ner och när barnmorskan försökte ställa mig upp så ramlade jag ihop. Man kunde se på narkosläkaren att han var nervös och det till och med rann svettdroppar ner från hans panna och älskling blev så arg så han kunde ha slagit ner narkosläkaren. Men efter ca 20 minuter så kom känseln tillbaka och jag kunde gå igen TACK OCH LOV!

Vid 14-tiden så skulle vi göra en ballonginduktion - man för in en kateter i livmodern och fyller den med vatten så att den sväller och blir som en ballong, sen ligger den mot livmoderhalsen och när ballongen ramlar ut så är förlossningen igång. Denna ballong ligger i vanliga fall upp till 6 timmar, men redan efter 1 timme och 40 minuter så kunde barnmorskan som var med oss då dra ut den och det kittlades :P Sammandragningarna blir allt mer kraftiga och jag känner av dom mer och mer. Jag blir då flyttat till en förlossningssal och får då förlossningssal 6. Klockan 17:45 var jag öppen 6cm. Efter en timme var jag öppen 7cm och då la jag mig på vänsersida med benstöd för det gjorde inte lika ont då. Men så vidare ont gjorde det inte iaf eftersom att jag kunde andas genom värkarna och jag hade egentligen inte behövt ha EDAn för jag använde den aldrig. Värkarna tar i allt mer, men tack vare min andning så gick det galant och jag börjar krysta runt 20:30. Jag hade väldigt korta krystvärkar så då fick jag värkstimulerande dropp som skulle göra att värkarna blev längre och så att jag inte tröttade ut mig. När huvudet och ena axeln kom ut så fastnade Meja med den andra axeln och det var inte förens då det gjorde as ont! Men det är inte så konstigt eftersom hon fastnade. Efter många försök så kom det in en annan barnmorska som klöpp ett litet jack i mig så att Meja kom loss och kom ut. Efter några minuter kom även moderkakan ut.
Jag blev sydd två stygn, men det ena var för att dom var tvugna att klippa i mig.

Meja föddes 22:04 den 1 januari 2009 och är världens finaste ängel ♥ Hon var 51cm lång och vägde 3368g

När Meja kom ut så tog en sköterksa henne och torkade av henne innan jag fick henne i famnen och hon var världens finaste flicka och det såg ut som att hon sov. Jag hade henne i famnen i ca 2 timmar och när en sköterska tänkte ta henne ifrån mig tidigare så vrålade jag åt henne att ge fan i min dotter så då lämnade dom oss så vi fick vara ensamma.. Mamma, pappa och Lena kom även in och mamma var med under hela förlossningen och var ett otroligt stöd åt mig. När jag lämnat Meja ifrån mig så rullade dom in mig i salen igen och dom tog med sig Meja och klädde på henne de kläder jag valt ut till henne och sen kom en barnmorska in med ett kort där dom hade Mejas hand och fotavtryck och en bit av hennes hår ♥ Ett väldigt fint kort som vi har i hennes hylla.  

Trots att jag födde en död liten flicka så var förlossningen underbar och jag är så glad och tacksam över att jag inte gjorde kejsarsnitt utan att jag valde att föda henne vaginalt.

Dagen efter så hade barnmorskorna kontaktat sjukhusfotografen som kom dit och tog kort på Meja, men dom sa ingenting till oss om det och det är jag jävligt besviken på! Blev även jävligt arg på en barnmorska som skällde på mig och skickade ut mig ur rummet där dom hade lagt Meja. Dom andra barnmorskorna hade sagt till mig att det var bara att gå in och titta och hålla min dotter precis när jag ville, men när jag, pappa och Emma gick in för att titta på henne så blev vi utskickade pga att det låg ett till dött barn där inne och det tyckte jag var jävligt dåligt av dom att inte medela!

Den 3 januari blev vi utskrivna från sjukhuset och fick komma hem, vilket var skönt men det var även då allt kom ikapp och jag bröt ihop! Vi hade fått med oss insomnningstabletter och även fått de på recept för jag vågade inte sova utan dom till en början.

Våren 2009 är den absolut jobbigaste våren jag varit med om någonsin.

Den 28 januari 2009 var det Mejas begravning och den var så fin och underbar precis så som vi ville ha den och vi hade den bara med de närmaste i familjen. Hennes urnsättning var den 31 maj 2009 på självaste morsdag och det kändes också underbart och den var också så fin som vi hade hoppats på.

Denna resa har varit jätte jobbig och är fortfarande jätte jobbig vissa dagar, men jag försöker vara stark och om inte för min skull så för Mejas lillebror Theos. Och alla jävla skitsnack om att jag söp så jävligt under graviditeten med Meja är bara lögn så den som sagt det skit ner dig! Jag drack inte en droppe alkohol när jag väntade Meja och inte heller under graviditeten med hennes lillebror och skulle aldrig göra det heller när jag är gravid eller har min son med mig!

Men jag är väldigt glad över att jag valde att föda Meja vaginalt och inte med kejsarsnitt och jag är väldigt stolt över min dotter och kommer alltid att vara.

Men sen började alla andra problem, som vilken gravsten vi skulle ha och var hon skulle ligga och så vidare. Men allt det löste sig och jag är jätte nöjd med stenen och platsen där hon ligger :)