Diabetes
Sjukdomen diabetes har varit känd sedan årtusenden. Någon bot har ännu inte upptäckts och en effektiv behandling startades först 1921. Då hade forskarna äntligen lärt sig hur det mystiska insulinet kunde föras över från djur till människa.
År 2010, var det 89 år sedan insulinet upptäcktes och miljoner människor med diabetes världen över kunde räddas till livet. Men det skulle ta 3 500 år från det att man först beskrev diabetes till att en effektiv behandling utvecklades.
Många försök att lindra diabetes utfördes i takt med att den medicinska vetenskapen utvecklades. Teorierna om orsaken var ibland fantasifulla och ofta helt felaktiga. Flera egendomliga kostregimer prövades och den mest extrema ledde till att patienten svalt ihjäl.
Det mystiska ämnet insulin avslöjades till slut och gav dess upphovsmän Nobelpriset. "Honungsurin" kallades sjukdomen av indiska läkare 600 år f.Kr. Symptomen var svaghet, viktförlust, stor törst och stora urinmängder, alltså klassiska tecken på diabetes. Flera hundra år senare gav greken Aretaios en förbluffande precis beskrivning av det kroppsliga förfallet och hur vätskan använder människan som ett vattenrör, genom vilket den rinner ut. Därför gav han sjukdomen namnet diabetes, som betyder ungefär "rinna igenom".
Läkekonsten famlade sig fram under århundradena. Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan man började ana att diabetes hade samband med utsöndring av ett visst ämne från bukspottkörteln, pankreas.
Det var bland annat forskaren Oscar Minkowskis experiment med hundar som ledde fram till denna riktiga hypotes. Inspirerad av Paul Langerhans studier av bukspottkörteln opererade han bort körteln på djuren för att se om den var ett livsnödvändigt organ. Sen skällde han ut sin assistent för att han slarvade med skötseln av dem. Urinstanken låg tung i burarna och det fanns alltid oupptorkade pölar på golvet.
Hundarna var svårskötta eftersom de urinerade hela tiden. Då fick Minkowski snilleblixten att koppla ihop stora urinmängder med diabetes och snart begrep man att felet låg i bukspottkörteln.
Hög sockerhalt i blod och urin
Läkarna insåg att det fanns för mycket socker i både blod och urin hos diabetespatienterna men inte hur man skulle behandla detta. Praktiken visade att varken medikamenter, operationer, åderlåtningar, koppningar, laxeringar, kräk-, diarré- eller dregelkurer hjälpte. Det enda som egentligen återstod var att manipulera med maten.
Och det gjordes, med mer eller (oftare) mindre framgång. Olika dieter avlöste varandra. Till slut utmejslades två skolor med det enda gemensamma att intaget av kolhydrater kraftigt skulle minskas. Den ena skolan ersatte kolhydraterna med stora mängder fett. Den andra innebar i stort sett svält. Den viktigaste svenska företrädaren för fettkuren under det tidiga 1900-talet var läkaren Karl Petrén i Lund. Han förordade att 85 procent av matintaget skulle bestå av fett och för detta krävdes flera dagliga späck- eller smörportioner. Det krävdes stor uppfinningsrikedom för att klara av dagsransonen, som att låta smälta smörklickar i kaffe eller te.
Vin, starksprit och opium (tre droppar per dag) rekommenderades för att göra tillvaron mer uthärdlig.
De människor med diabetes som tvingades svälta överlevde knappt tre år, till skillnad från tidigare drygt ett år. Fettkuren var ungefär lika "framgångsrik", varken bättre eller sämre. Båda metoderna var egentligen lika tröstlösa, men likväl det bästa som tiden då hade att erbjuda.
Stora saker på gång
Så småningom började stora saker hända i Toronto, Kanada. 1920 ryktades det om att två unga, okända forskare hade lyckats utvinna en blodsockersänkande substans ur djurpankreas, att medlet fungerade på människor och att botemedlet mot diabetes nu fanns inom räckhåll.
Det blev Frederick Banting, en kirurg med erfarenhet av krigsskador, och den 21-årige medicinstudenten Charles Best som först nuddade målsnöret i jakten efter diabetesgåtans lösning. Den sensationella upptäckten bestod i att utvinna insulin, det blodsockersänkande hormonet, ur hundpankreas och att i rätt dos injicera det på människa. Det gick åt många hundar och krävdes en total personlig uppoffring av de båda forskarna.
Problemet med att få fram ett verksamt insulin var att pankreas även utsöndrar bukspott, som behövs för matsmältningen men har en förödande effekt på insulinet. Alltså måste körteln skrumpna i djurkroppen innan den kunde tas ut. När Banting till slut knäckte koden genom att binda för pankreas utförsgångar för bukspott, var saken i stort sett klar.
Den 11 januari 1922 fick Leonard Thompson, en diabetessjuk 14-åring, som första patient i världen en insulininjektion. Hans blodsocker var mycket högt, andedräkten stank syror och han var utmärglad av den stränga dieten. Han ansågs inte ha långt kvar.
Men på två timmar sjönk Leonard Thompsons blodsocker dramatiskt. "Patienten blev piggare, såg ut att må bättre och sa själv att han kände sig kryare", antecknade Banting.
Omdiskuterat pris
När 1923 års Nobelpris i fysiologi och medicin delades ut blev Best förbigången. I stället gick priset "för upptäckten av insulinet" till Banting och hans chef John Macleod. Få Nobelpris har varit så omdiskuterade och ifrågasatta som just detta. Var det rätt personer som fick det? Tvisten löstes genom att Banting delade sitt pris med Best och att Macleod gav halva sin prissumma till kemisten James Collip, vars insats främst rörde dosering och styrkebestämning av insulinet.
I februari 1923 behandlades dagligen totalt 1 000 diabetespatienter med insulininjektioner. Bara ett par år senare var antalet redan uppe i omkring 25 000. Men insulin blev inte det botemedel mot diabetes som man först hade hoppats. Bukspottkörteln återvann aldrig sin förmåga att producera insulin trots stödet av dagliga injektioner.
Under de år som insulinet funnits har överlevnaden dramatiskt förlängts för människor med diabetes. Först på 1930-talet visade det sig att senkomplikationer i bland annat ögon, fötter och hjärt- och kärlsystem började bli ett problem av rang. Det är först under de senaste åren som forskningen har kunnat visa att ju normalare blodsocker patienten håller, desto mindre är risken för följdsjukdomar.
En friare diet föreslogs i slutet av 1920-talet och förespråkarna hävdade att "det liv vi nu kan rädda också måste vara värt att leva". De tidigare oändliga, detaljerade dietlistorna förpassades till historien. I dag gäller i stort sett en enda regel - ät nyttig mat på regelbundna tider och försök normalisera blodsockret.
Källa
Hallååå!! :D
Hoppas du har haft en härlig helg :) KRAM!
