♥
Grattis min älskade dotter på namnsdagen ♥
<3
Grattis! <3
Grattis mammas älskade lilla flicka på 1årsdagen!! <3
Vi saknar och älskar dig så mycket min lilla prinsessa <3
1 år ❤
Så var den hemska dagen här och hjärtat blöder och tårarna rinner ❤ Hur ska jag klara av det här ännu en gång? Räckte det inte första gången??
Idag är det 1 år sedan Svea lämnade oss i stor sorg och saknad och jag går sönder mer och mer för varje dag 😪 Jag vill inget mer. Jag vill ha båda mina döttrar tillbaka och att allt blir som det skulle bli.
Svea, jag saknar dig och din syster mer än vad ord kan beskriva <3
Älskade du <3
Idag är det 1 år sedan jag kände Svea sparka för allra sista gången :'( Sista gången jag fick känna mitt älskade lilla barn. När ska smärtan ge sig? Det gör lika ont nu som det gjorde för ett år sedan och jag vet inte hur mycket mer jag orkar :'(
Vissa tror att smärtan och sorgen lindras med åren men det kan jag säga att den aldrig gör! Tårarna rinner och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Mammas älskade flicka, vad jag saknar och älskar dig massvis <3
11 månader ♥
20110601
Dessa 11 månader med sorg och kärlek har varit så otroligt jobbiga, men jag vet att du Svea och Meja har det bra där ni är nu med alla som ni har runt omkring er ♥ Men jag hade hellre sett er här med oss än uppe i himmlen. Mamma älskar och saknar er så mycket mina älskade flickor ♥
20090101
10 månader av sorg och kärlek ♥
Idag är en tung dag! Idag är det min älskade dotter Sveas 10 månaders dag! En dag fylld med stor sorg och mycket kärlek. Men idag är det även hennes stora systers 3år och 3månaders dag ♥ Så dagen är blandad med två stora sorger efter mina älskade döttrar och kärleken till dom.
I dags läget så skulle nog Svea ha börjat krypa. Iaf om hon skulle ha följt sin storebrors utvecklingsmönster. Det gör så ont i hjärtat att veta att jag aldrig kommer att få fylla mina ögon med att se henne försöka och lära sig nya saker. Hon skulle ha lärt sig nya saker för varje dag nu och mina ögon fylls med tårar av vetskapen att jag aldrig kommer att få vara där och dela dessa ögonblick med henne ♥ Mitt hjärta slits i tu av saknaden efter henne, jag vill inget annat än att få pussa och krama och bara få hålla om min älskade prinsessa ♥ Om två månader är det min älskade prinsessas 1års dag. En dag vi inte kommer kunna fira på det vis vi skulle vela. Och det gör så ont!
I dags läget så skulle nog Svea ha börjat krypa. Iaf om hon skulle ha följt sin storebrors utvecklingsmönster. Det gör så ont i hjärtat att veta att jag aldrig kommer att få fylla mina ögon med att se henne försöka och lära sig nya saker. Hon skulle ha lärt sig nya saker för varje dag nu och mina ögon fylls med tårar av vetskapen att jag aldrig kommer att få vara där och dela dessa ögonblick med henne ♥ Mitt hjärta slits i tu av saknaden efter henne, jag vill inget annat än att få pussa och krama och bara få hålla om min älskade prinsessa ♥ Om två månader är det min älskade prinsessas 1års dag. En dag vi inte kommer kunna fira på det vis vi skulle vela. Och det gör så ont!
Grattis min älskade prinsessa på din 10 månaders dag ♥
Svea ♥
Idag är en jobbig dag då Svea blir 8 månader idag ♥ Älskade underbara Svea, saknaden och sorgen efter dig är så enorm, men kärleken till dig är ännu större! Vi saknar och älskar dig så mycket hjärtat ♥
Älskade underbara barn ♥
Älskade underbara barn ♥
Svea - Min älskade ängel och underbara dotter ♥
Jag har ju berättat om när Meja dog och tänkte nu fortsätta med att berätta vad som hände Svea när hon dog och även om varför vi har gjort en anmälan mot sjukhuset..!
Jag blev gravid med Svea i september 2010 trots att jag då åt p-piller. Lyckliga blev vi, men vi hade pratat om abort men kommit fram till att det är inget vi skulle klara av då vi redan hade en död dotter. Så valet att behålla var enkelt, men en tuff och orolig resa väntade oss. Allt såg bra ut på alla undersökningar jag var på. Men en sak som störde mig i början på graviditeten var att när jag väntade Theo så fick jag en medicin som heter "Trombyl" för att förebygga blodproppar i kärlen. Under der första ultraljudet i januari 2011 så frågade jag läkaren om jag inte skulle ha den medicinen den här graviditeten också, men fick då till svar: "Det är inte nödväntigt". Det trodde ju jag såklart på så jag la inte ner nån mer energi på det, men det gnagde lite grann i bakhuvudet på mig iaf.
Allt såg jättebra ut med Svea så alla sa till mig att jag inte skulle vara orolig och blixten slår ju inte ner på samma plats två gånger och jag försökte slappna av och njuta av att vara gravid igen men det gick inte fullt ut. Jag var konstant orolig och kände mig tvingad till att buffa på magen flera gånger om dagen för att få känna sparkar.
I mars 2011 en söndag, hade älskling åkt och köpt mat på Mc'Donalds i Hemlingby. Jag skulle ha en Mc'chicken men märkte att det var nått fel med kycklingen men la inte ner så mycket tid på det utan åt upp hamburgaren och var nöjd sen. Under kvällen kände jag att jag bara blev sämre och sämre. Theo hade gått och lagt sig som tur va så han märkte ingenting. Jag sprang in flera gånger på toaletten och spydde hur mycket som helst! Jag fick inte ens behålla lite vatten utan jag spydde hela tiden. Under natten så sov jag ingenting då jag spydde hela tiden även då. Vid 5-tiden på morgonen när jag skulle springa in på toaletten, fastnar jag med slangen till pumpen så kanylen slits ur men det brydde jag mig inte om så mycket just då. Men när jag var klar och skulle leta reda på en ny kanyl att sätta dit så hittade jag ingen. Tänkte att jag kunde ringa till min diabetessköterska och be henne att skicka recept så jag kunde hämta ut de, men så långt kom jag inte. Nu när jag inte fick nå insulin i kroppen så blev jag snabbt sämre och jag väckte älskling i ren panik som i sin tur ringde 112. Medan älskling pratade med 112 så ringde jag mamma och frågade om hon kunde komma och ta Theo så vi fick åka in till akuten och det kunde hon, men sos alarm tyckte inte att vi skulle åka egen bil in utan dom skickade ambulans som kom. När vi sen kom fram till akuten ville dom att jag skulle dricka lite vatten vilket jag gjorde men det kom upp lika snabbt och då brann det i byxorna på läkarna. Dom försökte sätta kanyler i armarna på mig, dom ville ha hur många blodprov som helst. Men när dom inte kunde hitta mina blodkärl så skickade dom mig till intensiven där läkarna efter väldigt många försök hittade kärl där dom satte in kanylerna.
Jag fick ligga på intensiven i 24 timmar, sen blev jag skickad till en korridor vid UVA där jag låg till ca 14-tiden då jag blev flyttad yttligare, men där jag hamnade sist behövde jag bara stanna två timmar för sen fick jag åka hem.
Medan jag låg på IVA så kom det två förlossningsläkare och en barnmorska för att kolla så att allt var bra med Svea och tag och lov så var det det! Men efter den här händelsen gick allt utför. Min diabetes gick inte att kontrollera och mitt blodsocker levde sitt eget liv. Det var jätte jobbigt och min oro steg för varje dag, men varje gång jag kom till förlossningen för en undersökning och berättade om min oro så fick jag till svar att det inte var någonting att oroa sig för.
Den 27 maj 2011 hade jag tid (en fredag0) hos min underbara barnmorska på mvc och där berättade jag om min oro och hon trodde mig och när hon skulle lyssna på hjärtat så lyssnade hon extra länge bara för att vara säker på att allt var bra - vilket det var. Hon sa även att skulle jag bli orolig så är det bara att ringa till förlossningen och åka in jag skulle inte tveka en sekund på det!
Under helgen så ringde jag aldrig in trots att min oro var väldigt stark, men jag hade en tid till en läkare på förlossningen på måndagen den 30 maj så jag kände att det kunde vänta till dess - vilket jag ångrar styckt idag!
På måndagen den 30 maj hade jag en tillväxt kontroll + ctg klockan 14:00. Bara dagen och tiden gav mig kalla kårar. När jag och älskling kom dit så skulle dom först koppla på ctgn och just då kände jag mig lugn, men när barnmorskan började leta efter pulsen höll jag på och dö. Jag blev jätte orolig, men så hittade hon en puls och gick sen iväg. Jag och älskling hörde knappt pulsen och älskling gick fram till apparaten och såg att det var MIN puls dom hade hittat och inte Sveas. Älskling tröck på knappen och samma barnmorska kom efter en stund och frågade vad det var och då svarade älskling att det var ju min puls dom mätte nu och inte bebisens! Hon tittade lite konstigt på honom men började kolla efter pulsen igen, men hittade ingen. Älskling sa att vi vill gärna att ni hittar pulsen då vi redan har förlorat ett barn och vi vill inte vara med om samma sak igen! Barnmorskan tittade då på älskling med svettig blick och skyndade sig ut ur rummet och kom sedan tillbaka med en annan barnmorska. Den barnmorskan började leta efter puls hon också men även hon kunde inte hitta någon så då sa hon att hon skulle prata med läkaren vi skulle till så att jag kunde få komma in och göra ett ultraljud snabbt.
Barnmorskan kom aldrig tillbaka och efter att vi fått vänta i 40 minuter trycker vi på knappen och frågar varför ingenting händer. Ska vi behöva vara här i det här rummet och oroa oss till döds innan ni gör någonting? frågade vi och efter en liten stund kom barnmorskan in igen och sa att läkarn nu kunde ta emot oss.
Vi gick mot samma undersökningsrum som vi var i när Meja dog och oron steg för varje steg och när jag la mig på britsen kunde jag inte hålla tårarna inne längre utan jag bröt ihop. Älskling kramade om mig och läkaren gjorde ultraljudet och det fanns ingen puls. Svea var död. Vi bröt ihop totalt och läkaren gick ut så vi fick vara ifred en stund och under tiden då så ringde jag min mamma och berättade och älskling ringde sin.
Läkaren kom in och frågade om dom fick ta ett fostervattenprov och det var en självklarhet att dom skulle göra det och ont som fan gjorde det, men den här gången var vattnet klart och inte svart som Mejas hade varit. Och mycket vatten hade jag också då jag med Meja inte hade nånting när fostervattenprovet togs.
Efter några timmar så frågade läkaren om vi ville sova kvar på sjukhuset eller åka hem och komma tillbaka tidigt på morgonen och bli igångsatt och vi valde att åka hem. När vi kom hem så satt mamma, min kusin och hennes sambo + barn på vår framsida och när jag såg Theo sprang jag fram till honom och kramade honom hårt!
Dagen efter åkte vi upp till sjukhuset och den här dagen var det 2 år sedan Mejas urnsättning och det var en väldigt tung dag. Jag blev igångsatt och den här gången hade jag väldigt bra barnmorskor som tog hand om oss och vi fick samma sal som med Meja, sal 7.
Starten på förlossningen gick rätt så fort då jag hade värkar till och från hela tisdagen, men ingenting hände mer än så. Jag blev flyttad till förlossningssalen på eftermiddagen och det var samma förlossningssal som med Meja sal 6. Jag fick EDA och denna gång gick det mycket bättre än med Meja, men ont gjorde det fortfarande ^^ Fick ligga inne på förlossningssalen, men vid 22-tiden då nästan ingenting hade hänt och värkarna inte var så farliga så tyckte barnmorskan jag hade då att vi skulle stänga av det värkstimulerande droppet och flytta tillbaka till salen och fortsätta på morgonen. Och det hade jag ingenting emot så det gjorde vi. Men under natten blev värkarna kraftigare och jag behövade använda EDAn mycket mer.
Det blev inte så mycket sömn för min del då värkarna blev kraftigare och kraftigare och när barnmorskan kom in på morgonen för att känna hur öppen jag var så kom hon med glada besked och sa att nu under natten har det hänt en hel del och jag var öppen 4-5cm :) Väckte älskling gjorde jag när hon hade gått och så fick vi frukost.
Efter frukosten kom barnmorskan in igen och frågade om vi skulle byta sal till förlossningssalen då förlossningen snart skulle sätta fart och nu var klockan runt 10 på förmiddagen. Sagt och gjort så gjorde vi det. Vid 11 kom barnmorskan in igen för att kolla hur öppen jag var och nu var jag öppen 7cm! Hon frågade mig om jag behövde gå på toaletten så skulle jag passa på nu så det gjorde jag.
Kände av lite värkar när jag gick till toaletten och medan jag kissade, men när jag var klar och skulle resa mig upp kom jag inte upp! Jag hade sådana värkar så jag kunde inte röra mig. Det tog ett bra tag innan jag kom ut i korridoren och älskling var ju självklart med för att se till så inget hände.
När jag är påväg in i förlossningssalen så stannar jag till för då har jag en krystvärk! Klockan var då 11:30 så på 30 minuter hade jag öppnats 3 cm! Barnmorskan och undersköterskan som var med var tvungen och hjälpa mig in i förlossningssalen, för annars så hade jag fött barn i korridoren.
Kom in till förlossningssängen iaf och hade bara hunnit lagt mig till rätta så började jag krysta. Den här gången låg jag på vänster sida under förlossningen och andas det kunde jag göra även denna gång. Men den här gången så var allt så mycket intensivare så det gjorde rätt så ont den här förlossningen om man jämför med dom två andra som jag varit med om. Men ut kom världens vackraste lilla flicka ♥Hon var 49cm lång och vägde 3290g och fick namnet Svea. Föddes 1 Juni 2011 11:53 ♥ så den här förlossningen gick fort! Moderkakan kom strax efter den också.
Av alla mina 3 förlossningar så gjorde den här ondast, men den här gången hade jag en underbar barnmorska som hjälpte mig och allt var så fint! ♥
Mamma, pappa, syster, älsklings mamma och syster kom upp vid 14-tiden för att stötta oss. Vår älskade underbara Svea ♥
Sen fick vi flytta tillbaka till sal 7 då allt såg bra ut med mig och jag blödde den mängd man ska göra och 6 timmar efter förlossningen fick vi åka hem. Det var skönt och komma hem, men det är så svårt att lämna sjukhuset när man vet att ens barn ligger där och man får inte ta med sig henne hem. Det gör så ont i hjärtat :'(
Sveas begravning var den 22 Juni på hennes storebrors 1,5 års dag. Begravningen var underbar och precis så som vi ville ha den.
Vi ville att dom skulle göra en obduktion på Svea så vi kunde få reda på varför hon dog och här kommer vi till den delen som gör att vi tänker anmäla sjukhuset!
På Svea hittades inte ett fel, hon var hur fin som helst. Men när dom undersökte moderkakan så hittade dom en massa blodproppar i kärlen som hon troligtvis dog utav! Hade jag fått den medicin jag SKULLE ha haft under den här graviditeten så hade hon kanske överlevt då den medicinen skulle förebygga just BLODPROPPAR. Men läkaren jag träffade då tyckte att det var ONÖDIGT att jag skulle ha den så därför blev det inte så.
I juli fick jag hem ett brev från förlossningen som var från just den läkare som sa att det var onödigt. I det här brevet så stod det att Svea troligtvis hade dött av dessa blodproppar och vid en eventuell nästa graviditet så ska jag behandlas med medicinen TROMBYL! Vilken jag skulle ha haft under graviditeten med Svea!
Den 25 juli hade vi telefontid med den läkare som upptäckte att Svea inte levde längre och till honom så frågade vi just varför jag inte fick den medicinen och då svarade han att det kunde inte han ge svar på. Men att hon dog troligtvis pga MIN diabetes! Det var min diabetes som hade orsakat blodpropparna hävdade han när han tidigare under samtalet sa att även om det nu skulle vara min diabetes som ställt till det så kan man aldrig få reda på det oavsett hur många prover man än tar.
Då älskling pratade med läkaren sa han att om jag hade fått trombyl från första början så kanske det inte hade bildats nå blodproppar då jag blev matförgiftad och då kanske hon hade levt, men det ville inte läkaren kommentera utan la fortfarande över Sveas död på min diabetes. Där av kommer anmälan! Hade dom lyssnat på mig från första början så kanske Svea hade levt idag och vi kanske hade haft vår älskade lilla prinsessa hos oss istället för i en kista som är bränd och nergrävd i jorden. Tack och lov så ligger hon inte ensam då hennes storasyster Meja ligger hos henne, men hon kanske inte hade behövt ligga där om dom hade lyssnat på mig från första början!
Sveas urnsättning var fredagen den 16 september och precis som sin storasyster så var den precis så fin som vi ville ha den ♥
Jag blev gravid med Svea i september 2010 trots att jag då åt p-piller. Lyckliga blev vi, men vi hade pratat om abort men kommit fram till att det är inget vi skulle klara av då vi redan hade en död dotter. Så valet att behålla var enkelt, men en tuff och orolig resa väntade oss. Allt såg bra ut på alla undersökningar jag var på. Men en sak som störde mig i början på graviditeten var att när jag väntade Theo så fick jag en medicin som heter "Trombyl" för att förebygga blodproppar i kärlen. Under der första ultraljudet i januari 2011 så frågade jag läkaren om jag inte skulle ha den medicinen den här graviditeten också, men fick då till svar: "Det är inte nödväntigt". Det trodde ju jag såklart på så jag la inte ner nån mer energi på det, men det gnagde lite grann i bakhuvudet på mig iaf.
Allt såg jättebra ut med Svea så alla sa till mig att jag inte skulle vara orolig och blixten slår ju inte ner på samma plats två gånger och jag försökte slappna av och njuta av att vara gravid igen men det gick inte fullt ut. Jag var konstant orolig och kände mig tvingad till att buffa på magen flera gånger om dagen för att få känna sparkar.
I mars 2011 en söndag, hade älskling åkt och köpt mat på Mc'Donalds i Hemlingby. Jag skulle ha en Mc'chicken men märkte att det var nått fel med kycklingen men la inte ner så mycket tid på det utan åt upp hamburgaren och var nöjd sen. Under kvällen kände jag att jag bara blev sämre och sämre. Theo hade gått och lagt sig som tur va så han märkte ingenting. Jag sprang in flera gånger på toaletten och spydde hur mycket som helst! Jag fick inte ens behålla lite vatten utan jag spydde hela tiden. Under natten så sov jag ingenting då jag spydde hela tiden även då. Vid 5-tiden på morgonen när jag skulle springa in på toaletten, fastnar jag med slangen till pumpen så kanylen slits ur men det brydde jag mig inte om så mycket just då. Men när jag var klar och skulle leta reda på en ny kanyl att sätta dit så hittade jag ingen. Tänkte att jag kunde ringa till min diabetessköterska och be henne att skicka recept så jag kunde hämta ut de, men så långt kom jag inte. Nu när jag inte fick nå insulin i kroppen så blev jag snabbt sämre och jag väckte älskling i ren panik som i sin tur ringde 112. Medan älskling pratade med 112 så ringde jag mamma och frågade om hon kunde komma och ta Theo så vi fick åka in till akuten och det kunde hon, men sos alarm tyckte inte att vi skulle åka egen bil in utan dom skickade ambulans som kom. När vi sen kom fram till akuten ville dom att jag skulle dricka lite vatten vilket jag gjorde men det kom upp lika snabbt och då brann det i byxorna på läkarna. Dom försökte sätta kanyler i armarna på mig, dom ville ha hur många blodprov som helst. Men när dom inte kunde hitta mina blodkärl så skickade dom mig till intensiven där läkarna efter väldigt många försök hittade kärl där dom satte in kanylerna.
Jag fick ligga på intensiven i 24 timmar, sen blev jag skickad till en korridor vid UVA där jag låg till ca 14-tiden då jag blev flyttad yttligare, men där jag hamnade sist behövde jag bara stanna två timmar för sen fick jag åka hem.
Medan jag låg på IVA så kom det två förlossningsläkare och en barnmorska för att kolla så att allt var bra med Svea och tag och lov så var det det! Men efter den här händelsen gick allt utför. Min diabetes gick inte att kontrollera och mitt blodsocker levde sitt eget liv. Det var jätte jobbigt och min oro steg för varje dag, men varje gång jag kom till förlossningen för en undersökning och berättade om min oro så fick jag till svar att det inte var någonting att oroa sig för.
Den 27 maj 2011 hade jag tid (en fredag0) hos min underbara barnmorska på mvc och där berättade jag om min oro och hon trodde mig och när hon skulle lyssna på hjärtat så lyssnade hon extra länge bara för att vara säker på att allt var bra - vilket det var. Hon sa även att skulle jag bli orolig så är det bara att ringa till förlossningen och åka in jag skulle inte tveka en sekund på det!
Under helgen så ringde jag aldrig in trots att min oro var väldigt stark, men jag hade en tid till en läkare på förlossningen på måndagen den 30 maj så jag kände att det kunde vänta till dess - vilket jag ångrar styckt idag!
På måndagen den 30 maj hade jag en tillväxt kontroll + ctg klockan 14:00. Bara dagen och tiden gav mig kalla kårar. När jag och älskling kom dit så skulle dom först koppla på ctgn och just då kände jag mig lugn, men när barnmorskan började leta efter pulsen höll jag på och dö. Jag blev jätte orolig, men så hittade hon en puls och gick sen iväg. Jag och älskling hörde knappt pulsen och älskling gick fram till apparaten och såg att det var MIN puls dom hade hittat och inte Sveas. Älskling tröck på knappen och samma barnmorska kom efter en stund och frågade vad det var och då svarade älskling att det var ju min puls dom mätte nu och inte bebisens! Hon tittade lite konstigt på honom men började kolla efter pulsen igen, men hittade ingen. Älskling sa att vi vill gärna att ni hittar pulsen då vi redan har förlorat ett barn och vi vill inte vara med om samma sak igen! Barnmorskan tittade då på älskling med svettig blick och skyndade sig ut ur rummet och kom sedan tillbaka med en annan barnmorska. Den barnmorskan började leta efter puls hon också men även hon kunde inte hitta någon så då sa hon att hon skulle prata med läkaren vi skulle till så att jag kunde få komma in och göra ett ultraljud snabbt.
Barnmorskan kom aldrig tillbaka och efter att vi fått vänta i 40 minuter trycker vi på knappen och frågar varför ingenting händer. Ska vi behöva vara här i det här rummet och oroa oss till döds innan ni gör någonting? frågade vi och efter en liten stund kom barnmorskan in igen och sa att läkarn nu kunde ta emot oss.
Vi gick mot samma undersökningsrum som vi var i när Meja dog och oron steg för varje steg och när jag la mig på britsen kunde jag inte hålla tårarna inne längre utan jag bröt ihop. Älskling kramade om mig och läkaren gjorde ultraljudet och det fanns ingen puls. Svea var död. Vi bröt ihop totalt och läkaren gick ut så vi fick vara ifred en stund och under tiden då så ringde jag min mamma och berättade och älskling ringde sin.
Läkaren kom in och frågade om dom fick ta ett fostervattenprov och det var en självklarhet att dom skulle göra det och ont som fan gjorde det, men den här gången var vattnet klart och inte svart som Mejas hade varit. Och mycket vatten hade jag också då jag med Meja inte hade nånting när fostervattenprovet togs.
Efter några timmar så frågade läkaren om vi ville sova kvar på sjukhuset eller åka hem och komma tillbaka tidigt på morgonen och bli igångsatt och vi valde att åka hem. När vi kom hem så satt mamma, min kusin och hennes sambo + barn på vår framsida och när jag såg Theo sprang jag fram till honom och kramade honom hårt!
Dagen efter åkte vi upp till sjukhuset och den här dagen var det 2 år sedan Mejas urnsättning och det var en väldigt tung dag. Jag blev igångsatt och den här gången hade jag väldigt bra barnmorskor som tog hand om oss och vi fick samma sal som med Meja, sal 7.
Starten på förlossningen gick rätt så fort då jag hade värkar till och från hela tisdagen, men ingenting hände mer än så. Jag blev flyttad till förlossningssalen på eftermiddagen och det var samma förlossningssal som med Meja sal 6. Jag fick EDA och denna gång gick det mycket bättre än med Meja, men ont gjorde det fortfarande ^^ Fick ligga inne på förlossningssalen, men vid 22-tiden då nästan ingenting hade hänt och värkarna inte var så farliga så tyckte barnmorskan jag hade då att vi skulle stänga av det värkstimulerande droppet och flytta tillbaka till salen och fortsätta på morgonen. Och det hade jag ingenting emot så det gjorde vi. Men under natten blev värkarna kraftigare och jag behövade använda EDAn mycket mer.
Det blev inte så mycket sömn för min del då värkarna blev kraftigare och kraftigare och när barnmorskan kom in på morgonen för att känna hur öppen jag var så kom hon med glada besked och sa att nu under natten har det hänt en hel del och jag var öppen 4-5cm :) Väckte älskling gjorde jag när hon hade gått och så fick vi frukost.
Efter frukosten kom barnmorskan in igen och frågade om vi skulle byta sal till förlossningssalen då förlossningen snart skulle sätta fart och nu var klockan runt 10 på förmiddagen. Sagt och gjort så gjorde vi det. Vid 11 kom barnmorskan in igen för att kolla hur öppen jag var och nu var jag öppen 7cm! Hon frågade mig om jag behövde gå på toaletten så skulle jag passa på nu så det gjorde jag.
Kände av lite värkar när jag gick till toaletten och medan jag kissade, men när jag var klar och skulle resa mig upp kom jag inte upp! Jag hade sådana värkar så jag kunde inte röra mig. Det tog ett bra tag innan jag kom ut i korridoren och älskling var ju självklart med för att se till så inget hände.
När jag är påväg in i förlossningssalen så stannar jag till för då har jag en krystvärk! Klockan var då 11:30 så på 30 minuter hade jag öppnats 3 cm! Barnmorskan och undersköterskan som var med var tvungen och hjälpa mig in i förlossningssalen, för annars så hade jag fött barn i korridoren.
Kom in till förlossningssängen iaf och hade bara hunnit lagt mig till rätta så började jag krysta. Den här gången låg jag på vänster sida under förlossningen och andas det kunde jag göra även denna gång. Men den här gången så var allt så mycket intensivare så det gjorde rätt så ont den här förlossningen om man jämför med dom två andra som jag varit med om. Men ut kom världens vackraste lilla flicka ♥Hon var 49cm lång och vägde 3290g och fick namnet Svea. Föddes 1 Juni 2011 11:53 ♥ så den här förlossningen gick fort! Moderkakan kom strax efter den också.
Av alla mina 3 förlossningar så gjorde den här ondast, men den här gången hade jag en underbar barnmorska som hjälpte mig och allt var så fint! ♥
Mamma, pappa, syster, älsklings mamma och syster kom upp vid 14-tiden för att stötta oss. Vår älskade underbara Svea ♥
Sen fick vi flytta tillbaka till sal 7 då allt såg bra ut med mig och jag blödde den mängd man ska göra och 6 timmar efter förlossningen fick vi åka hem. Det var skönt och komma hem, men det är så svårt att lämna sjukhuset när man vet att ens barn ligger där och man får inte ta med sig henne hem. Det gör så ont i hjärtat :'(
Sveas begravning var den 22 Juni på hennes storebrors 1,5 års dag. Begravningen var underbar och precis så som vi ville ha den.
Vi ville att dom skulle göra en obduktion på Svea så vi kunde få reda på varför hon dog och här kommer vi till den delen som gör att vi tänker anmäla sjukhuset!
På Svea hittades inte ett fel, hon var hur fin som helst. Men när dom undersökte moderkakan så hittade dom en massa blodproppar i kärlen som hon troligtvis dog utav! Hade jag fått den medicin jag SKULLE ha haft under den här graviditeten så hade hon kanske överlevt då den medicinen skulle förebygga just BLODPROPPAR. Men läkaren jag träffade då tyckte att det var ONÖDIGT att jag skulle ha den så därför blev det inte så.
I juli fick jag hem ett brev från förlossningen som var från just den läkare som sa att det var onödigt. I det här brevet så stod det att Svea troligtvis hade dött av dessa blodproppar och vid en eventuell nästa graviditet så ska jag behandlas med medicinen TROMBYL! Vilken jag skulle ha haft under graviditeten med Svea!
Den 25 juli hade vi telefontid med den läkare som upptäckte att Svea inte levde längre och till honom så frågade vi just varför jag inte fick den medicinen och då svarade han att det kunde inte han ge svar på. Men att hon dog troligtvis pga MIN diabetes! Det var min diabetes som hade orsakat blodpropparna hävdade han när han tidigare under samtalet sa att även om det nu skulle vara min diabetes som ställt till det så kan man aldrig få reda på det oavsett hur många prover man än tar.
Då älskling pratade med läkaren sa han att om jag hade fått trombyl från första början så kanske det inte hade bildats nå blodproppar då jag blev matförgiftad och då kanske hon hade levt, men det ville inte läkaren kommentera utan la fortfarande över Sveas död på min diabetes. Där av kommer anmälan! Hade dom lyssnat på mig från första början så kanske Svea hade levt idag och vi kanske hade haft vår älskade lilla prinsessa hos oss istället för i en kista som är bränd och nergrävd i jorden. Tack och lov så ligger hon inte ensam då hennes storasyster Meja ligger hos henne, men hon kanske inte hade behövt ligga där om dom hade lyssnat på mig från första början!
Sveas urnsättning var fredagen den 16 september och precis som sin storasyster så var den precis så fin som vi ville ha den ♥
Min älskade underbara Svea ♥
