Diabetes
Sjukdomen diabetes har varit känd sedan årtusenden. Någon bot har ännu inte upptäckts och en effektiv behandling startades först 1921. Då hade forskarna äntligen lärt sig hur det mystiska insulinet kunde föras över från djur till människa.
År 2010, var det 89 år sedan insulinet upptäcktes och miljoner människor med diabetes världen över kunde räddas till livet. Men det skulle ta 3 500 år från det att man först beskrev diabetes till att en effektiv behandling utvecklades.
Många försök att lindra diabetes utfördes i takt med att den medicinska vetenskapen utvecklades. Teorierna om orsaken var ibland fantasifulla och ofta helt felaktiga. Flera egendomliga kostregimer prövades och den mest extrema ledde till att patienten svalt ihjäl.
Det mystiska ämnet insulin avslöjades till slut och gav dess upphovsmän Nobelpriset. "Honungsurin" kallades sjukdomen av indiska läkare 600 år f.Kr. Symptomen var svaghet, viktförlust, stor törst och stora urinmängder, alltså klassiska tecken på diabetes. Flera hundra år senare gav greken Aretaios en förbluffande precis beskrivning av det kroppsliga förfallet och hur vätskan använder människan som ett vattenrör, genom vilket den rinner ut. Därför gav han sjukdomen namnet diabetes, som betyder ungefär "rinna igenom".
Läkekonsten famlade sig fram under århundradena. Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan man började ana att diabetes hade samband med utsöndring av ett visst ämne från bukspottkörteln, pankreas.
Det var bland annat forskaren Oscar Minkowskis experiment med hundar som ledde fram till denna riktiga hypotes. Inspirerad av Paul Langerhans studier av bukspottkörteln opererade han bort körteln på djuren för att se om den var ett livsnödvändigt organ. Sen skällde han ut sin assistent för att han slarvade med skötseln av dem. Urinstanken låg tung i burarna och det fanns alltid oupptorkade pölar på golvet.
Hundarna var svårskötta eftersom de urinerade hela tiden. Då fick Minkowski snilleblixten att koppla ihop stora urinmängder med diabetes och snart begrep man att felet låg i bukspottkörteln.
Hög sockerhalt i blod och urin
Läkarna insåg att det fanns för mycket socker i både blod och urin hos diabetespatienterna men inte hur man skulle behandla detta. Praktiken visade att varken medikamenter, operationer, åderlåtningar, koppningar, laxeringar, kräk-, diarré- eller dregelkurer hjälpte. Det enda som egentligen återstod var att manipulera med maten.
Och det gjordes, med mer eller (oftare) mindre framgång. Olika dieter avlöste varandra. Till slut utmejslades två skolor med det enda gemensamma att intaget av kolhydrater kraftigt skulle minskas. Den ena skolan ersatte kolhydraterna med stora mängder fett. Den andra innebar i stort sett svält. Den viktigaste svenska företrädaren för fettkuren under det tidiga 1900-talet var läkaren Karl Petrén i Lund. Han förordade att 85 procent av matintaget skulle bestå av fett och för detta krävdes flera dagliga späck- eller smörportioner. Det krävdes stor uppfinningsrikedom för att klara av dagsransonen, som att låta smälta smörklickar i kaffe eller te.
Vin, starksprit och opium (tre droppar per dag) rekommenderades för att göra tillvaron mer uthärdlig.
De människor med diabetes som tvingades svälta överlevde knappt tre år, till skillnad från tidigare drygt ett år. Fettkuren var ungefär lika "framgångsrik", varken bättre eller sämre. Båda metoderna var egentligen lika tröstlösa, men likväl det bästa som tiden då hade att erbjuda.
Stora saker på gång
Så småningom började stora saker hända i Toronto, Kanada. 1920 ryktades det om att två unga, okända forskare hade lyckats utvinna en blodsockersänkande substans ur djurpankreas, att medlet fungerade på människor och att botemedlet mot diabetes nu fanns inom räckhåll.
Det blev Frederick Banting, en kirurg med erfarenhet av krigsskador, och den 21-årige medicinstudenten Charles Best som först nuddade målsnöret i jakten efter diabetesgåtans lösning. Den sensationella upptäckten bestod i att utvinna insulin, det blodsockersänkande hormonet, ur hundpankreas och att i rätt dos injicera det på människa. Det gick åt många hundar och krävdes en total personlig uppoffring av de båda forskarna.
Problemet med att få fram ett verksamt insulin var att pankreas även utsöndrar bukspott, som behövs för matsmältningen men har en förödande effekt på insulinet. Alltså måste körteln skrumpna i djurkroppen innan den kunde tas ut. När Banting till slut knäckte koden genom att binda för pankreas utförsgångar för bukspott, var saken i stort sett klar.
Den 11 januari 1922 fick Leonard Thompson, en diabetessjuk 14-åring, som första patient i världen en insulininjektion. Hans blodsocker var mycket högt, andedräkten stank syror och han var utmärglad av den stränga dieten. Han ansågs inte ha långt kvar.
Men på två timmar sjönk Leonard Thompsons blodsocker dramatiskt. "Patienten blev piggare, såg ut att må bättre och sa själv att han kände sig kryare", antecknade Banting.
Omdiskuterat pris
När 1923 års Nobelpris i fysiologi och medicin delades ut blev Best förbigången. I stället gick priset "för upptäckten av insulinet" till Banting och hans chef John Macleod. Få Nobelpris har varit så omdiskuterade och ifrågasatta som just detta. Var det rätt personer som fick det? Tvisten löstes genom att Banting delade sitt pris med Best och att Macleod gav halva sin prissumma till kemisten James Collip, vars insats främst rörde dosering och styrkebestämning av insulinet.
I februari 1923 behandlades dagligen totalt 1 000 diabetespatienter med insulininjektioner. Bara ett par år senare var antalet redan uppe i omkring 25 000. Men insulin blev inte det botemedel mot diabetes som man först hade hoppats. Bukspottkörteln återvann aldrig sin förmåga att producera insulin trots stödet av dagliga injektioner.
Under de år som insulinet funnits har överlevnaden dramatiskt förlängts för människor med diabetes. Först på 1930-talet visade det sig att senkomplikationer i bland annat ögon, fötter och hjärt- och kärlsystem började bli ett problem av rang. Det är först under de senaste åren som forskningen har kunnat visa att ju normalare blodsocker patienten håller, desto mindre är risken för följdsjukdomar.
En friare diet föreslogs i slutet av 1920-talet och förespråkarna hävdade att "det liv vi nu kan rädda också måste vara värt att leva". De tidigare oändliga, detaljerade dietlistorna förpassades till historien. I dag gäller i stort sett en enda regel - ät nyttig mat på regelbundna tider och försök normalisera blodsockret.
Källa
Diabetes
HbA1c är ett blodprov som tas för att kontrollera sjukdomen diabetes. Från den 1 september 2010 kommer resultaten av HbA1c-proven att anges på ett nytt sätt i Sverige. Förändringen ingår i ett internationellt samarbete vilket innebär att HbA1c-resultaten blir direkt jämförbara i hela världen.
HbA1c – eller ”långtidssocker” – speglar hur blodsockret varit i genomsnitt under cirka två till tre månader före provtagningen. I provet mäts hur mycket socker (glukos) som fastnat på hemoglobinet i de röda blodkropparna. Vid högt blodsocker fastnar mer socker än vid lågt.
Blodsockermätning däremot visar hur blodsockret är vid provtagningstillfället. Man kan se hur blodsockret ligger vid speciella tider under dygnet och hur olika aktiviteter och olika maträtter påverkar blodsockret.
Fram till 50 års ålder är HbA1c-värdet hos en person utan diabetes normalt inom området 27 – 42 mmol/mol. För personer över 50 år är 31 – 46 mmol/mol normalt.
För den som har diabetes är den allmänna målsättningen oförändrad, vilket innebär att HbA1c ska vara lägre än 52 mmol/mol.
Vad som är en bra individuell målsättning vid diabetes beror på många olika faktorer. Vid besök hos läkare eller diabetessjuksköterska diskuteras det individuella behandlingsmålet som fastställs i samråd mellan den som har diabetes och behandlingsansvarig läkare.
Källa
Diabetes
Arvsgången vid typ 1-diabetes är komplicerad och till stora delar fortfarande okänd. Ett barn till en förälder med typ 1-diabetes löper mindre än fem procents risk att också få sjukdomen. Om båda föräldrarna har typ 1-diabetes ökar risken för barnet till mellan 10 och 20 procent. Men nio av tio av alla barn som insjuknar har ingen nära släkting med typ 1-diabetes. Cirka 50 000 människor i Sverige har sjukdomen.
Orsaker - symptom
Vid typ 1-diabetes har kroppens egen insulinproduktion helt eller nästan helt upphört. Av någon anledning angriper och förstör kroppens immunsystem de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket på sikt leder till total insulinbrist.
Symptomen visar sig först när 70-80 procent av de insulinproducerande cellerna förstörts. De första tecknen brukar vara stora urinmängder, ökad törst och onormal trötthet, ibland också viktnedgång.
De stora urinmängderna beror på att socker utsöndras med urinen genom njurarna och att sockret drar med sig vatten. Törsten är en signal om de stora vätskeförlusterna med urinen. Trötthet och viktförlust beror på allvarliga störningar i ämnesomsättningen som också beror på insulinbristen.
Varför immunsystemet, som är till för att försvara kroppen mot infektioner, angriper och förstör de egna insulinproducerande cellerna, vet man inte. Många forskare menar att det krävs en kombination av dels ett ärftligt anlag och dels någon yttre miljöfaktor, det spekuleras i om virus eller kemikalier kan fungera som den tändande gnista som startar angreppet.
Behandling
Insulin förstörs om det kommer i kontakt med mag- och tarmkanalens safter och det går inte att ta i form av tabletter. Det sätt att tillföra insulin till kroppen är med hjälp i form av injektioner med insulinpenna eller insulinpump. Alla människor med typ 1-diabetes behandlas med insulin.
Kostnader
Insulin är kostnadsfritt för den enskilde, liksom de förbrukningsartiklar (insulinpenna och insulinpump) som behövs för att tillföra kroppen ett läkemedel eller som behövs för egenkontroll (blodsockermätare) av medicineringen, om de förskrivits av läkare/diabetessjuksköterska på grund av sjukdom.Diabetes
Insulinpump är ett alternativ vid behandling av typ 1-diabetes. Insulinpumpen är stor som en mobil och bärs vanligen i byxfickan eller i ett bälte. Den kan också fästas med ett clips i behån eller i lårficka på benet.
Insulinpumpen doserar insulin kontinuerligt under dygnet (så kallad basaldos). Pumpen kan programmeras så att basaldosen varierar över dygnet, till exempel med en lägre nivå under natten. Vid måltider och övriga tillfällen då extra insulin är nödvändigt, knappas den önskade mängden insulin in på insulinpumpen (bolusdos). Tillförseln kan också minskas tillfälligt, exempelvis vid fysisk aktivitet eller vid en insulinkänning. Pumpen har ofta ett minne som registrerar vilka doser som givits under de senaste dagarna eller veckorna.
Insulinpumpen innehåller en reservoar (ampull), vilken fylls med insulin. Från reservoaren ansluts slang till injektionsstället. Injektionsstället består av en nål, alternativt en slang, som fästes med plåster. Injektionsstället byts ungefär var tredje dag.
En stor fördel med pumpbehandling är att man kan få en jämnare och mer kontrollerad tillförsel av basinsulin. Alternativet är långtidsverkande basinsulin som injiceras cirka en gång per dygn. Dessa långtidsverkande insuliner kan vara väldigt oförutsägbara i hur de frisätter insulinet i kroppen över dygnet.
Bilderna är lånade från Google
Diabetes
Vid typ 1-diabetes har kroppens egen insulinproduktion helt eller nästan helt upphört. Av någon anledning angriper och förstör kroppens immunsystem de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, vilket på sikt leder till total insulinbrist.
Symptomen visar sig först när 70-80 procent av de insulinproducerande cellerna förstörts. De första tecknen brukar vara stora urinmängder, ökad törst och onormal trötthet, ibland också viktnedgång.
De stora urinmängderna beror på att socker utsöndras med urinen genom njurarna och att sockret drar med sig vatten. Törsten är en signal om de stora vätskeförlusterna med urinen. Trötthet och viktförlust beror på allvarliga störningar i ämnesomsättningen som också beror på insulinbristen.
Varför immunsystemet, som är till för att försvara kroppen mot infektioner, angriper och förstör de egna insulinproducerande cellerna, vet man inte. Många forskare menar att det krävs en kombination av dels ett ärftligt anlag och dels någon yttre miljöfaktor, det spekuleras i om virus eller kemikalier kan fungera som den tändande gnista som startar angreppet.
Jag fick en fråga om hur en insulinpump fungerar och den fungerar som en bukspottkörtel, men man doserar måltidsinsulinet själv. Jag ska lägga upp mer om just linsulinpumpar vid något annat tillfälle så får ni veta mer utförligt hur dom fungerar :)
Diabetes
Iaf så fick jag diabetes 31 maj 2000. Jag var 12 år och dagen innan jag åkte in till sjukhuset så var jag på klassresa med min dåvarande klass och jag gick i sexan. Vi var till Falun på klassresa och det hade ju kunnat varit trevligt om jag inte hela tiden sprang till toaletten för att kissa var tjugonde minut och sen drack flera liter vatten konstant! För utom det så gick jag runt och frös nå förskräckligt och när jag och min vän Linda skulle bada så var jag inte så rolig då jag bara satt på trappan och frös! Påvägen hem så höll jag på att tuppa av några gånger och när bussen sen stannade för att jag skulle få gå ut så spydde jag som en gris! Jag var även likblek hela jag och inte bara i ansiktet och det var hemskt vill jag lova!
Dagen efter klassresan så åkte mamma och jag ner till hälsocentralen för att mamma blev orolig när jag drack och gick på toaletten hela tiden. Efter hc så åkte vi hem igen och under dagen så lekte jag med min lillebror som då var 10 månader och vid 15-tiden på eftermiddagen ringde läkaren på hälsocentralen till mamma och sa att vi var tvugna att åka upp akut till sjukhuset för det såg inte bra ut med mig. Mer än så sa dom inte och mamma blev jätte orolig och trodde att jag hade någon form av cancer!
Min mamma och pappa bodde inte tillsammans så efter att mamma pratade med hc så ringde hon till min pappa som var på jobbet och sen gick vi ut till parkeringen och väntade på honom. När vi sedan kom upp så tog det inte lång tid innan jag fick komma in till en läkare och då på en gång så sa han att jag hade fått diabetes. Mamma blev överlycklig över att det "bara" var diabetes jag hade fått och inte cancer! Och jag var väl lika glad jag också över att jag inte fått cancer, men jag hade ingen aning om vad diabetes var för någonting. Jag hade inte ens hört talas om "sockersjukan" som diabetes också kallas!
Och iomed att vi nu fått veta vad det var jag hade så blev jag inskriven på barnkliniken och ett rent helvete började! Jag är äckligt nålrädd och det var inte optimalt när man fått diabetes och måste ta sprutor flera gånger om dagen + alla blodsocker kontroller. Så det blev en tuff sommar för mig 2000 och när skolan började så blev det bara ännu värre. Men under tiden jag låg på sjukhuset så var Linda hos mig i stort sett varje dag och höll mig sällskap :) Vi lärde oss göra pärlkrokodiler tillsammans och än idag är vi vänner!
Men iaf så när skolan började, blev min diabetes ännu svårare att hålla koll på och det var mesta dels därför att då jag började sjuan så träffade jag nya kompisar som inte riktigt kunde ta att jag var diabetiker och jag fick varken ta blodsocker eller sprutor i deras närvaro! Linda hade jag kvar tack och lov då vi fortfarande gick i samma klass och hon brydde sig inte om att jag tok mina sprutor framför henne eller blodsocker.
När det var lunch så började jag skita rent ut sagt i mina sprutor då dom nnya kompisarna inte ville vänta dom 5 minuterna det tar om ens det att ta en spruta och att ta med mig sprutan in till matsalen och ta den efter att man hämtat maten, fanns inte på listan. Så det slutade med att jag sket i mina sprutor helt och hållet vilket resulterade i att min diabetes inte var så optimal som den skulle ha varit.
I februari 2001 fick jag insulinpump för fösta gången och då blev det genast mycket bättre med min diabetes. Men efter 2,5 år gick jag tillbaka till sprutor igen bara för att efter nått år igen gå tillbaka till pump då jag inte tog mina sprutor som jag skulle. Idag har jag också insulinpump och det är så mycket bättre än insulinpenna som sprutorna kallas. Jag mår mycket bättre med pump än med penna så jag är nöjd :)
Såhär ser min pump ut.
Diabetes
- Vid diabetes typ 1 har kroppens egen produktion av insulin helt eller nästan helt slutat att fungera.
- Vid diabetes typ 2 kan kroppen fortfarande producera lite insulin, men den mängd som produceras räcker inte för kroppens behov.
Oavsett diabetestyp är det främsta målet med behandlingen att försöka upprätthålla en så normal blodsockernivå som möjligt.
Diabetes är en av de stora folksjukdomarna. I Sverige räknar man med att det finns minst 350 000 människor med diabetes.
